Jag klarar inte att se klart cancergalan, det gör alldeles för ont att känna allting igen nu när jag precis lyckats få tillbaka stabiliteten i känslorna. Jag har lyckats att ta in och acceptera ordet cancerfri och börjat nysta upp ”mitt nya liv” så jag kan lära mig komma tillbaka igen. Imorgon bitti börjar jag faktiskt studera för att senare kunna ta mig in på högskolan. Jag ska ut i vardagen igen, röra på mig, ha ett schema försöka träna upp kropp, själ och huvud. I min takt! Jag ska nå mina drömmar och uppgradera mig i yrket jag har nu. (Undersköterska) Jag ska inte bara stanna vid drömmen!
 
Cancern har inte bara haft ledsamhet, oro, ilska och dödsångest med sig. Den har på något vis gjort mig medvetnare och absolut mer ödmjuk som människa! Efter en sådan diagnos så förändras man väldigt mycket och man blir så otroligt medveten om livet. En medvetenhet som är mycket starkare än förut.
 
Trots att jag inte kommer räknas som frisk förrän om högst 5 år som cancerfri så känner jag mig som en vinnare fast jag vet att sjukdomen inte är en tävling man kan vinna eller förlora. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå vad jag genomgått och bara tanken på hur lätt livet kan vända och hur maktlös man faktiskt är när man blir drabbad skrämmer mig och gör att jag vill kämpa ännu hårdare! Behandlingarna må vara slut men kroppens ärr, tatueringar (prickarna från MR) kroppsfunktioner som måste tränas upp, hörselnedsättningen och smärtan skvallrar fortfarande om vad jag varit med om. Rehabiliteringen är långt från lätt!
MEN imorgon bitti börjar jag vända livet i rätt riktning igen och även om jag är otroligt nervös så är jag också oerhört lättad över att få börja komma tillbaka till livet igen!