Idag sitter jag och tittar tillbaka på tiden som varit, jag måste säga att jag fortfarande inte vant mig vid vad jag varit med om. Jag börjar sakta men säkert komma tillbaka nu efter många om och men. Det var inte lika lätt som jag hoppades och trodde på, det har varit väldigt tufft för både kropp och psyke. Kroppen har förändrats en hel del men man vänjer sig på något vis även om mycket ännu kan göra mig frustrerad och arg. Psykiskt kommer jag nog aldrig vänja mig, det har tagit mycket hårt och huvudet hänger fortfarande inte med till hundra procent. Jag tvivlar starkt på att det någonsin kommer bli som förr igen.
 
Det har varit väldigt svårt att släppa in människor nära inpå efter allt man gått igenom kroppsligt och själsligt. Det blir som en inre kamp man måste kämpa på med själv eftersom mycket inte syns utanpå. Jag är verkligen inte en enkel person över lag därför är jag oerhört tacksam för de få människor jag släppt in som också funnits där genom alla helvetes stunder utan att döma mig. Det har varit en oerhört viktig del i kampen och återhämtningen som ännu är en ständig process.
 
Som cancersjuk lär man känna andra som också är eller har varit sjuka. Det blir som en form av systerskap där vi som är med om det som ”de friska” inte har möjlighet att förstå kan ventilera oss om allt som snurrar i våra huvuden. Allt från läkarvård, familj, känslor, dödsångest till små glädjande berättelser. Man skapar ett band och stöttar varandra genom behandlingar, känslor och sorg.
 
Och gällande sorgen vet vi alla att cancer trots samma diagnos inte alltid ger samma utgångspunkt eller slutdestination. Tyvärr har några hårt kämpande medsystrar förlorat kampen och lämnat familj, barn och vänner i en enorm sorg som gjort att iallafall jag gråtit väldigt mycket. Det har blivit så otroligt påtagligt att någon som stöttat och kämpat med en själv inte klarat kampen trots att man kämpat ihop från start. Livet är oerhört orättvist måste jag säga och jag kommer aldrig någonsin vänja mig vid ordet cancer.
 
Jag är ännu själv cancerfri och jag hoppas på att om några år själv få bli friskförklarad men någonstans inom en själv gror det alltid ett litet frö av oro, ångest och sorg över vad som hänt och kan hända. Jag lever oftast i nuet men även jag är mänsklig och en traumatisk känslomässig händelse är väldigt svår att bara lägga bakom sig.