Det finns en djup svart tomhet inom mig just nu, känslan av att vara ihålig. Jag vet att många tänker att: Nu är hon cancerfri, nu kommer allt bli som vanligt igen. Men vet ni vad? Verkligheten är inte så enkel.
 
Tänk er att världen runt om er går i ultrapid men du snurrar runt,runt,runt tills du blir helt yr av alla intryck och händelser och detta pågår i nästan ett helt år för att sedan plötsligt stanna av helt. Där står du sedan och funderar på allt som hänt, allt som du varit med om, allt som sagts och allt du sett och upplevt.
 
Nu när allt har stannat av har du plötsligt tid att känna efter...
 
Och jag känner tomhet, ilska, trötthet, rädsla, overklighet och jag känner mig vilsen.
 
Vad hände egentligen? Jag har kämpat mig igenom en sjukdom jag aldrig trodde jag skulle få. Jag har kämpat mig igenom behandlingar man bara sett på film. Jag har än så länge vunnit över skiten men ut på andra sidan kommer spillror av vem jag en gång var. Min kropp är trasig, eftersviterna är fruktansvärda och psykiskt påfrestande. Ingenting är som förr och ingenting kommer någonsin bli sig likt igen.
 
Som en splittrad spegel där var bit ska hittas och varsamt limmas ihop igen för att en dag bli så hel den kan, men även den dagen alla bitar finns på plats skvallrar fortfarande de ihoplimmade sprickorna om vad som en gång hänt.
 
Just nu finns det mycket tankar och en hel del förvirring i mig själv eftersom jag inte längre kan lita på min kropp. Vem är jag? Vad kan jag? Hur ska jag orka? Vad klarar jag av? Kommer det bli bättre eller är detta mitt nya liv? Ska det verkligen vara så här? Frågorna är många och svaren finns inte på rak arm just nu. Men jag ska göra så gott jag kan, lösa mitt liv så bra det går och kämpa mig fram till ett rimligt mål som jag kan leva med.
 
Det kommer ta tid för mig att komma igen och många av er kommer inte förstå, vissa av er kommer glömma bort vad som hänt mig och en del av er kommer förvänta sig att allt är som förut. Detta är inget ni kommer tänka på eller medvetet välja utan det blir som en naturlig del på grund av att min cancer och det jag varit med om trasat sönder insidan av mig själv och det enda ni ser är utsidan, skalet av vad som en gång var.
 

 
(Vilken lång paus det blev, ironi)