Just nu är det mycket som händer, jag har kommit halvvägs i min behandling och nu säger kroppen ifrån, den skriker verkligen på mig att den tar stryk. Mina blodvärden har blivit låga så blodtransfusion har varit ett måste för att inte svimma, illamående som kommer och går, smaksinnet som är fruktansvärt. Min mage gör ont och fungerar inte alls som den ska, bäckenet gör ont.. hela kroppen gör ont och tröttheten är lamslående. Cellgifterna som slår ut mina dåliga och bra celler känns av ordentligt för kroppen jobbar otroligt hårt nu. Biverkningarna från strålningen som inte ni kan se utanpå men jag känner inuti för att det är söndrstrålat är något som dessutom ALDRIG kommer att läka ut. Är man sönderstrålad i de inre organen så ÄR det trasigt! Folk verkar inte riktigt förstå detta som står bredvid! 


Jag har börjat få information om min brachyterapi. Den kommer starta den 24e och detta är något som ger mig enorm ångest och sätter skräck i mig. Men jag måste utsätta mig för detta för jag vill ju trots allt överleva min cancer! 


Brachyterapi menas med att jag kommer bli sövd och läkarna kommer operera in en platta med "nålar" i underlivet som kommer sitta direkt på tumören där de sen kan koppla in en strålningsmaskin för att stråla i hög dos direkt på tumören för att försöka utplåna den. Detta har jag fått höra är mycket smärtsamt men jag kommer bli sövd under själva insättandet, sen när behandlingen är klar kommer jag väckas men FORTFARANDE ha plattan med nålarna i mig eftersom jag ska strålas på detta vis i TVÅ dagar. Dagen efter blir jag sövd igen och den plockas ut för att sedan upprepa samma process veckan efter. Under tiden denna platta är inuti mig kommer jag inte få röra mig, jag kommer få ligga i en speciell säng med speciell madrass som fixerar mig. Jag har blivit förberedd på att min kropp kanske inte kommer fixa sista cellgiftsbehandlingen heller då detta är otroligt påfrestande för kroppen. Jag har dock blivit lovad ordentlig smärtlindring. Mer än så här vet jag inte ännu, det är många läkarbesök som ska ske innan allt är 100% klart. 


Senaste dagarna har varit värvade med mycket ångest och oro. Jag har inte alls känt mig glad eller pepp på någonting. Och jag går och irriterar mig på mycket runt omkring, jag känner mig inte hörd riktigt fast det kanske inte är så. Det är exempelvis jätte jobbigt när man försöker dra i bromsen lite men andra runt omkring fortsätter i 190 som ingenting. Jag ser inte tillräckligt sjuk ut i mångas ögon tror jag vilket gör att de glömmer bort hur jag faktiskt mår. Sen är det OTROLIGT jobbigt att alla vill vara så otroligt hjälpsamma (säger dem) men när man väl behöver hjälp eller frågar om något hjälpande så finns varken tiden eller lusten där och allt blir bara krångligt istället och man får mer jobb än om man ordnar det själv. Man slutar be om hjälp för man orkar verkligen inte den extra oron det medför när säkerheten för hjälpen inte finns där till 100%. 


Jag är så otroligt trött ända in i själen just nu iallafall att jag inte orkar tänka ordentligt längre. Man går mest runt i någon form av trött dvala laddad med ångest och oro samtidigt som man försöker få livet att fungera runt om en. Vad hade jag gjort utan min man i detta läget?! Jag hoppas han själv förstår hur fantastisk han är som finns där ALLTID trots sin egna smärtsamma sjukdom som många också tycks glömma bort. 


Det som inte syns finns inte... 

Det är väl så det är?