Jag behöver mina vänner och familj som mest NU, jag är totalt urlakad på ALLT, mitt sinne är mörkt och hjärtat är ledset, inte så konstigt egentligen. Jag har svårt att uppmuntra mig själv och komma igång, det känns som jag gjort ett platt fall och inte kommer upp. Jag känner mig dum och korkad som inte hänger med i skola och aktiviteter som förr och det gör mig ännu mer ledsen för om det är något jag vill så är det att  hitta tillbaka till mig själv och glädjen SAMT hitta mitt ”jävlaranamma” som jag en gång hade. Jag vet att jag sätter stor press på mig själv som kanske till och med är alldeles för mycket för vad jag klarar av just nu. Men hur överlever man utan att komma tillbaka till livet så fort det går? Hur överlever jag utan inkomst ? Så att ge upp finns bara inte. Inte ens när livet känns tyngre än tyngdlagen. Jag försöker få tag på onkologen men har hamnat i ett mellanläge. Jag vill känna glädje, styrka, skratta ordentligt och inte bara sitta med min sjuka klump i magen och andas mig igenom denna jävla ångest som äter upp mig inifrån, en av flera gåvor skit cancern så gärna ville lämna efter sig.. jag hatar det. Och jag behöver ER för att må bra, för att inte stänga in mig och tyna bort i ångest över allt som hänt och ärren som finns kvar. Allt är inte över... och var är ni när jag behöver er som mest? Ser ni inte att jag inte mår bra? Har jag ett sådant fantastiskt pokerface? Jag behöver tänka på annat och hitta mig själv igen. Men det är svårt att göra det ensam. För många andra är allt över medan jag lever av spillrorna från mig själv, spillrorna jag försiktigt försöker limma ihop dag för dag. ❤️