Det har tagit ett tag att ta in att jag faktiskt är cancerfri. Livet har på något sätt vart på paus de senaste 9 månaderna och nu kan jag helt plötsligt börja tänka på framtiden igen. Lika snabbt som livet tog en paus trycktes det på play igen. Dock är jag inte densamma som förut och måste börja om på nytt eftersom kroppen inte klarar av det tempo jag höll innan cancerbeskedet.
 
Det innebär att jag måste börja tänka på hur jag ska ta mig tillbaka till arbetslivet igen, jag är utbildad till undersköterska och har jobbat inom äldrevården i väldigt många år som timanställd vilket fungerat bra DÅ, men NU är jag rädd för att det kanske är för tungt att börja med det direkt och att medicindelegeringen kan gå fel på grund av den hjärntrötthet som cancern förde med sig. Jag älskar verkligen mitt yrke och mitt dröm mål är att ta mig in på akutsjukvården i framtiden och går just nu i tankarna att lägga till den delen i min utbildning. Det är svårt att veta var man ska börja eller sluta och att veta exakt hur mycket och vad man klarar av. Man få liksom börja nysta i livet igen, börja om på nytt och lära känna sig själv på nytt.
 
Rädslan för återfall finns ju så klart hela tiden i bakgrunden och jag tänker väldigt annorlunda jämfört med förr. Man är tacksam för livet på ett helt annat sätt och tar inget för givet. Allt runtomkring blir på något sätt mer påtagligt än förut och jag kan komma på mig själv när jag sitter med tårar i ögonen och tittar på mina tre lekande barn att jag är så otroligt tacksam som fått chansen att vara just mamma till dessa tre underbara ungar som jag dessutom kommer få se växa upp tack vare min lyckade behandling. (Tack cancerforskningen)
 
Jag hoppas och önskar att jag och min familj aldrig mer kommer behöva möta cancern igen. Nu gäller det att jag håller mig cancerfri i 5 år för att jag ska bedömas som frisk inom vården. Innan dess har jag väldigt svårt att känna mig som en riktig vinnare, fråga mig inte varför för det kommer jag inte kunna svara på men det är så jag känner. Det kommer dessutom vara extra påtagligt att cancern varit en del av vårt liv med tanke på alla extra undersökningar som ska göras (var 4e månad) fram till den dagen jag friskförklaras.
 
Jag känner att jag måste ta tillvara på min andra chans i livet, och jag vill att det ska bli så bra som det bara kan för både mig och min familj så tankarna i huvudet är många just nu, även känslorna ligger väldigt lätt på ytan. Aldrig har jag varit så känslosam av tacksamhet till livet som jag är just nu.