Det känns konstigt att vara cancerfri, jag förstår inte riktigt samtidigt som jag vill skrika av lättnad. När man nästan tappat hoppet och accepterat döden så finns det helt plötsligt en framtid igen.
 
För första gången på länge har jag kunnat sova ordentligt, beskedet har verkligen tagit bort en stor tyngd från mina axlar. Men jag kan inte undvika att känna en form av tomhet inom mig ändå, en ledsamhet blandad med glädje och stor sorg. Livet kommer aldrig vara sig likt igen.
 
Jag ser mina medsystrars kamp, lidande, oro och deras förtvivlan både före och efter cancern, många har tyvärr lämnat oss alldeles för tidigt och det känns fruktansvärt orättvist.
 
Cancern har tagit en bit av min själ fast jag överlevde och jag har svårt att acceptera det, jag har svårt att lära känna min kropp och mitt nya psyke. Jag tycker det är jobbigt att titta mig i spegeln och se ärren efter cancern och tatueringsmarkörerna som skvallrar om vad jag varit med om. Jag hatar att mina inre organ är så sönderstrålade att jag aldrig någonsin kommer vara densamma jag en gång varit, men jag älskar att jag fått en chans till livet igen.
 
På torsdag gör jag min slutliga operation på onkologen i Lund och troligtvis den sista. Sen kan jag börja läka om på nytt och förhoppningsvis börja LEVA igen. Exakt vilken tid operationen kommer äga rum ringer de mig om imorgon men jag tippar på en väldigt tidig operationstid
 
Imorgon fyller jag dessutom år och jag måste säga att den häftigaste födelsedagspresent man kan få är nog orden: Du är cancerfri.
 

Min födelsedagsblomma från familjen. ❤️